IGLYO:s nya Index och karta över inkluderande utbildning i Europa släpptes nyligen – och bilden som målas upp är allt annat än hoppfull. På flera håll i Europa backar rättigheter och skydd för HBTQI-personer, inte minst i skolan. Sju länder har nu lagar som förbjuder att HBTQI nämns inför barn och unga i skolmiljö. Ännu fler saknar grundläggande skydd för trans och intersex-elever.

Men samtidigt: Sverige fortsätter att vara ett av de länder som går framåt. Och det är värt att stanna upp vid.

Vi vet nämligen hur lätt det är att tänka att vi redan är “färdiga” här. Att det är värre någon annanstans. Och visst, på många sätt är det sant – men det får aldrig bli en ursäkt för att luta sig tillbaka. För även i Sverige berättar unga HBTQI-personer om osynliggörande, rädsla och ensamhet. De berättar om vuxna som inte vågar ta diskussionen. Och om skolor där tryggheten beror helt på vilken lärare eller rektor man råkar ha.

Det som händer i andra länder är en påminnelse om att framsteg aldrig är självklara. Det krävs arbete, mod och uthållighet. Och det krävs att vi fortsätter skapa trygga rum, stärka personalens kompetens och lyssna på dem det handlar om – varje dag.

IGLYO:s karta visar att Sverige är ett av få länder som uppfyller majoriteten av de rekommenderade åtgärderna för HBTQI-inkludering i skolan. Det är något att vara stolt över – men det är också ett ansvar. Vi har kunskap, erfarenhet och exempel som fungerar. Låt oss använda det för att fortsätta förbättra våra egna verksamheter, men också för att inspirera fler.

Vi som arbetar med utbildning och bemötande vet att det inte räcker med fina värdeord. Det handlar om vardag. Om språkbruk, material, elevhälsa, personalrum, möten, dokumentation. Om att våga säga ifrån – och om att förstå varför vissa saker är viktiga, även när de inte känns akuta för alla.

Så när länder förbjuder att nämna att kärlek kan se olika ut, då är det inte bara en fråga om politik. Det är ett angrepp på ungas rätt till kunskap, trygghet och identitet. Och det är något som berör oss alla som tror på mänskliga rättigheter och jämlikhet.

Vi behöver fortsätta det arbete som redan gör skillnad. Inte för att vara bäst i klassen. Utan för att barn och unga – i Sverige och i Europa – har rätt till en skoltid som inte gör dem mindre än vad de är.

Läs mer om IGLYO:s rapport här